One is the loneliest number in the world
Jag har en oroskänsla långt ner i maggropen, och absolut ingen aning om varför. Kanske på grund av allt kaffe jag konsumerat under dagen. Hmm... troligtvis! Idag har varit en sån där dag jag egentligen skulle velat ha suttit i utsiktstornet vid Valfjällstoppen och funderat. Funderat har jag gjort, men inte där. Jag har delat mina funderingar med en kär vän vid namn Maria. Trots milsavståndet är vi så nära i tanke och själ. Något av det bästa jag bär med mig sen tiden som skidskytt, vår vänskap.
Jag har tamigfan träningsvärk i tummen och in mot mitten av handen. Varför? Jo, för jag hjälpte mamma igår och slog ner stolpar. Illa att man känner av det tycker jag, men är väl antagligen inte van. Töligt att det inte blivit nån träning på två dagar, god damn. Imorgon är en ny dag, ska ta tag i det då och ta mig en löptur. Finns ju risk för att bli skjuten om man springer i skogen vid dessa jakttider så det kanske man ska undvika. 
bigheart älskling.
Om man har sett filmen Marley och Jag, eller själv har hund, så förstår man vad jag tänker säga härnäst.
Om man ger sitt hjärta till sin hund så får man tusenfalt tillbaks.
Rossi är hjärtat. Hon ger mig tusenfalt tillbaks ♥
