anki nilsson

Jag klarar inte sova av alla förvirrande tankar på tusen olika saker. Om tjugofyra dagar står vi på Solbergas skolgård och tar emot hyllningar av våra kära släktingar. Jag känner stort vemod samtidigt en otrolig glädje.
Jag är fri.
Fast jag har denna helvetesvecka och nästa att överleva, sen kan jag kanske möjligen börja fira. Jag håller alla fingrar och tår för att penicillinet börjar verka och att jag blir frisk som en nötkärna tills nästa vecka. Om det skulle råka vara allergi så avlider jag, om det är pälsdjursallergi, då vet jag inte vad jag gör? Jag menar, det är det bästa som finns att kura ihop sig en regnig dag i Rossi's mjuka päls och känna total trygghet. Därför hoppas jag starkt på att det "bara" är bronkit sakimåjen som jävlas med mig och inte något annat.

Nu grusas mina ögon, jag måste sova av mig dessa förvirrade och konstiga tankar. Tänk om man själv kunde inse att man är ens eget största hinder från lycka, gud vad bra det vore! Mänskligheten är bra knäpp. Jag är knäpp.