.. och minns vad man har känt.
Ja, det är okej att falla som ett korthus i vinden ibland. Det är okej att rasa samman, så länge man är stark nog att plocka ihop sig själv och ta sig samman och gå vidare. Alla hamnar i dessa svackor förr eller senare. Vissa oftare än andra. Jag vet hur jag ska göra för att komma ur dalarna, tack och lov. Hade jag inte vetat hur jag skulle göra hade jag till slut blivit galen. Men någonstans i bakhuvudet finns det dock alltid kvar så länge man inte bearbetar det. Jag är expert på att fixa det för stunden, som ett litet bamseplåster på ett stort skärsår ungefär. Det håller inte så länge! Det hjälper lite grann, men hjälper inte i längden.
Att tillåta sig själv falla är en konst i sig. Det är bättre att falla en gång hårt och resa sig än att vara allmänt låg för jämnan. Kom igen nu Anki, sopa ihop dig och njut av sommaren :)
