a broken heart can't be that bad
Puh! Söndagen var intensiv för mitt hjärta. Fotbollsmatchen gjorde så att jag fick slaganfall efter slaganfall där vid sidan av planen. När jag kom hem såg jag fram emot att krascha i soffan och kolla Argentina - Mexico, men tydligen var jag trött, för jag somnade till och missade störra halvan av första halvlek. Illa.
Jag ångrar att jag inte följde med till Dalarna igår också, jag hade behövt få en glimt av Tillman. Det hade nog gjort oss båda gott. Dock har jag bjudit hit kvinnan så jag får umgås med henne på riktigt. Vi behöver alltid flera timmar att prata så det tar tid när vi ska prata igenom allt som hänt och vrida och vända på allt och ingenting.
Jag börjar tro att pappa har extremt rätt om mig också. eller egentligen har jag nog alltid vetat, men inte velat erkänna. Jag har en sjukligt svag karaktär när det gäller mig själv. Jag sätter alltid upp mål, men jag är så otålig att jag aldrig hinner nå dom, men ändå vill jag alltid ge mig själv belöningen. Alltid vid denna tiden på natten blir jag extra motiverad till att sätta mål. Även om målen gäller så lite som att imorgon ska jag gå upp tidigt och träna, eller så stora mål som vad jag ska göra med mitt liv och hur jag ska leva det. Jag faller alltid tillbaka, alltid. Inga undantag där inte. Jag måste stärka karaktären och bli en "doer". Som George O'Malley skulle ha sagt. En som gör det också. Inte bara drömma stora drömmar, utan verkligen försöka. Det är ju ingen annan som skulle göra det för mig, så jag måste ju göra det själv. Det är bara att ligga i. Mmh, det är det!
Jag ska börja ta vara på motivationen, jag måste uppfylla vissa krav innan jag kan belöna mig med den högst betydelsefulla tatueringen som jag bara måste göra. Men jag kan inte ta den innan jag uppfyllt målet. That's it! 
