anki nilsson

För mig är nog världen svart och vit, i många lägen. Antingen älskar jag allt som har med den att göra, eller så ser jag bara mörker, ingen väg ut ur fattigdom, miljöproblem, samhällsproblem över lag eller så är det helt enkelt hopplöst alltihop. På både en personlig nivå lika väl som hela universum. Hela världens tyngd tror jag vilar på mina axlar då.

Men just de stunder då jag älskar allt, då vill jag inget annat än leva - i evighet. Känna sommarens sötma mot kroppen, bada och sola med ett glatt gäng, alla spontana dagar då man kommer på hur man ska göra för att leva till fullo. Att vakna på morgonen och inse att det är lördag och du kan sova extra länge eller när regnet sipprar mot taket men inte känner du dig nedstämd av det utan du ger dig ut och känner att himlen öppnat sig över dig. Alla promenader i kritvit snö när du måste offra lite energi för att ta dig fram, för att sedan gå på en gran med massa snö på som man får i nacken, ja, till och med det kan man skratta åt och inse vad klumpigt det var. Att se hundarnas glädje i denna totala snöyra, inget bekymrar dom. En såpass enkel sak som när man stoppar och släpper förbi en gammal tant med rullator över övergångsstället och dom ler mot en sådär tacksamt som bara dom kan. det är många lägen att inse att världen är värd att leva i, det finns en del godhet kvar, trots att man tror att det är bortfluget. Det finns destomer att älska och ta vara på. Såna här små saker får mig att le, att vara med om, ögonblick som slår andan ur mig - som jag vill stanna förevigt, jag sparar dom i minnet och lägger dom på ett säkert ställe, värda att ta fram när jag tvekar. Tvekar på omgivningen.

Jag kommer sakna det här stället. Mycket.

and heaven is overrated, right?