life doesn't play by the rules
Ibland kan man stänga av, likt en on-off knapp. Man kan sluta mobilisera styrka att hålla känslan undan, men smärtan kan vara olidlig för stunden. Det är vad jag gör nu, jag stänger av mina egna mekanismer för att kunna släppa allt och bli förstörd för att dagen efter börja plocka upp bit efter bit, till dess ursprungliga plats. Sen kan jag fortsätta ett tag till. Man slutar tränga bort allt och låter det överskölja en, bara för att. Sen tar man sig upp och tar nästa steg, myrsteg kanske, men man tar steg åtminstone.
Ibland kastar man sig ut, över kanten, må det bära eller brista. Ibland slutar man att bry sig, om vad som händer, eller vad konsekvenserna kommer bli. Ibland kan det slå en lika hårt som en misshandel i gränden. Men till varje pris tar man sig upp igen, det är en inbyggd överlevnadsmekanism, spelar ingen roll hur mycket man kämpar för att övertala sig själv om något annat.
Något säger att det är här vi ska vara. Vi är ämnat till något, allihop. Det handlar bara om tro, tro att man klarar det.
/a.
Ibland kastar man sig ut, över kanten, må det bära eller brista. Ibland slutar man att bry sig, om vad som händer, eller vad konsekvenserna kommer bli. Ibland kan det slå en lika hårt som en misshandel i gränden. Men till varje pris tar man sig upp igen, det är en inbyggd överlevnadsmekanism, spelar ingen roll hur mycket man kämpar för att övertala sig själv om något annat.
Något säger att det är här vi ska vara. Vi är ämnat till något, allihop. Det handlar bara om tro, tro att man klarar det.
/a.
Kommentarer
Trackback
