man har bråttom dit, sen är man där.
Jag minns hur du föll i min famn, och viskade ömt, min anki.
Du fick mig att känna som att jag syndes. Att jag visst var någon.
Någon att räkna med när skymningen faller.
Det var mörkt, men jag kunde fortfarande se din lättnad över att jag fanns där.
Just då, var jag någon.
Jag kommer aldrig glömma promenaden ner mot staden.
Vi var två lyckans ostar, som lättat kunde gå spekulerande i sommarnatten .v
Du fick mig att känna som att jag syndes. Att jag visst var någon.
Någon att räkna med när skymningen faller.
Det var mörkt, men jag kunde fortfarande se din lättnad över att jag fanns där.
Just då, var jag någon.
Jag kommer aldrig glömma promenaden ner mot staden.
Vi var två lyckans ostar, som lättat kunde gå spekulerande i sommarnatten .v
<3
Kommentarer
Trackback
