anki nilsson

Puh! Denna söndag har varit pissjobbig. Jag som hade sett framemot att sova ikapp det gångna dygnet med flixxen, men så blev det absolut inte. Det blev upp 7 och iväg & träna. Trodde seriöst jag skulle klappa ihop. Ganska härlig träning faktiskt. Väldigt rolig också, då glömmer man smärtan och det jobbiga. Sen vart det hem igen, slappa ngn timma innan det var dags igen. Seriöst, vet inte vad det är för fel idag. Den träningen var det inga krafter kvar, inte ens en uns av kraft. Hoppas den återkommer tills imorn, träning igen då ju. Vilken pääärs!

söndag = ångestfyllda dagar. Det är värst när det är skola dagen efter, men nu är det ju inte det. Men det tror jag inte anki insett ännu. Det kommer väl, men tankarna sniglar iväg åt andra håll just nu. Ingenting känns som förut, har vi verkligen gått åt olika håll ? -,- Om ni vill får ni gärna kidnappa mig och rycka iväg mig från det här stället. Det är helt tillåtet. Det är ngt som kmr åt mina tankar, och jag blir så less. Mest less på mig själv. För jag vill så gärna kma över det, men det kmr åt mig iaf.
Det jag kommit fram till, är att det är inte detsamma längre. Och det är jävligt synd.

I've come to realize
With every little glimpse you fade
I was told that I could fly
When least expected, cloud connected

You seem to be so introverted
How come we fail
You crossed the line
You remembered my name
Time runs backwards
As long as you are heading that way


/ a .                                  don't know why .