dt märks .
Det märks att hösten är på ingång, det är kallt om kvällarna, och det är ett ångmoln från andetagen på morgonen när man går till bussen. Hösten, tkr jag egentligen inte om ett skit, det blir bara grått, tröttsamt, och tråkigt.
Men snart är vintern här, och den vill jag kunna se framemot utan att nåra farhågor om hur jag kmr känna.
För jag kmr garanterat bryta ihop ett par ggr. Alla känslor kmr överbemanna mig. Men jag ska tänka på va alla vintrar gett mig, dt har gett mig den här platsen i livet. Just den här, det har gjort mig mkt till den person jag är idag.
Minns så väl alla morgnar på alla träningsläger, tävlingshelger, då man vaknar av väckarklockan, elr att ngn skriker frukosten är klar, man drar på sig understället, kollar ut, vädret och föret är viktigt, när man ser solen skiner och snöns simpla kristaller glittrar, då vill man inte byta ut dt mot nått i hela världen. Inte just då, dt är en underbar känsla. Man kan inte annat än bereda sig på en underbar dag, med en enda stor familj som har dragit på tävling. Helt enkelt skidskyttarna. Det är svårt att förklara känslan för ngn som aldrig upplevt det. Men det är en sorts frihet.
Ta på sig skidorna, stavarna, och ta ner glasögonen, och bara åka igenom skogen m mona och sofie. Där solen glimmar genom trädens snötäckta grenar. Och höra hur det knarrar under mina skidor.
Jag kmr sakna vinterns alla glada dagar. För det är verkligen mååånga.
Östersund -07. Det är minsann en känsla för sig det. Vakna upp i en alldeles egen stuga ihop med mona och sofie, och bara vakna utav skratt, och galna saker :D en viss Nilsson som drar sig, och hamnar under bilen HAHA!
en viss Nilsson som klämmer fingret i bildörren :P massa betydelsefulla minnen med er.
och sen ha tillman & Kvarnström på besök på kvällen/kvällarna.
SM i Lima - springa runt i skogen med en älskad tillman, och prata very deep things, och drömmar om gymnasiet. Det är stuffs jag aldrig kmr glömma.
Det är svårt för er andra här hemma, att förstå känslan. Men jag ber er inte förstå hlr, ni måste inte.
Ska jag kalla det för ett avslutat kapitel i livet elr är det en början på ngt nytt ?
Jag ska tänka på er varje helg ni ska ut o tävla. Jag ska tänka på er varje dag, när ni tar på alla grejer och ställer er i startfållan och ger järnet. Det finns bara en sak som räknas - känslan <3
jag kämpade för att lyckas, jag har just fått beviset på att jag misslyckades. Och mina dagar bara rullar iväg utan att jag märker ngt. Om några år kmr jag stå där på kanten och ångra att jag bara lät allt passera.
Men snart är vintern här, och den vill jag kunna se framemot utan att nåra farhågor om hur jag kmr känna.
För jag kmr garanterat bryta ihop ett par ggr. Alla känslor kmr överbemanna mig. Men jag ska tänka på va alla vintrar gett mig, dt har gett mig den här platsen i livet. Just den här, det har gjort mig mkt till den person jag är idag.
Minns så väl alla morgnar på alla träningsläger, tävlingshelger, då man vaknar av väckarklockan, elr att ngn skriker frukosten är klar, man drar på sig understället, kollar ut, vädret och föret är viktigt, när man ser solen skiner och snöns simpla kristaller glittrar, då vill man inte byta ut dt mot nått i hela världen. Inte just då, dt är en underbar känsla. Man kan inte annat än bereda sig på en underbar dag, med en enda stor familj som har dragit på tävling. Helt enkelt skidskyttarna. Det är svårt att förklara känslan för ngn som aldrig upplevt det. Men det är en sorts frihet.
Ta på sig skidorna, stavarna, och ta ner glasögonen, och bara åka igenom skogen m mona och sofie. Där solen glimmar genom trädens snötäckta grenar. Och höra hur det knarrar under mina skidor.
Jag kmr sakna vinterns alla glada dagar. För det är verkligen mååånga.
Östersund -07. Det är minsann en känsla för sig det. Vakna upp i en alldeles egen stuga ihop med mona och sofie, och bara vakna utav skratt, och galna saker :D en viss Nilsson som drar sig, och hamnar under bilen HAHA!
en viss Nilsson som klämmer fingret i bildörren :P massa betydelsefulla minnen med er.
och sen ha tillman & Kvarnström på besök på kvällen/kvällarna.
SM i Lima - springa runt i skogen med en älskad tillman, och prata very deep things, och drömmar om gymnasiet. Det är stuffs jag aldrig kmr glömma.
Det är svårt för er andra här hemma, att förstå känslan. Men jag ber er inte förstå hlr, ni måste inte.
Ska jag kalla det för ett avslutat kapitel i livet elr är det en början på ngt nytt ?
Jag ska tänka på er varje helg ni ska ut o tävla. Jag ska tänka på er varje dag, när ni tar på alla grejer och ställer er i startfållan och ger järnet. Det finns bara en sak som räknas - känslan <3
jag kämpade för att lyckas, jag har just fått beviset på att jag misslyckades. Och mina dagar bara rullar iväg utan att jag märker ngt. Om några år kmr jag stå där på kanten och ångra att jag bara lät allt passera.
Kommentarer
Trackback
