anki nilsson

att ngt så nära, kan kännas så avlägset, så långt bort.

jag finns med, men jag står ändå bara bredvid. Ger mig inte uppe i diskussionen, eller skrattet just för det tillfället, istället hör jag era avlägsna skratt. Du kan vända dig om för att titta om jag hänger med, jag kmr antagligen bara ge dig ett litet snett leende, för jag har hamnat i ngt som kallas tankarnas värld. Och håller mig i bakgrunden, för att inte vara ivägen. Det händer allt mer ofta.
Att jag drar mig iväg "dit bort". 
min blick är som helt tom, finns inget där inne just för tillfället. It's so fucking empty.
som om jag lever med frågan "vad finns jag för eg. ? "
dum fråga man ställer sig eg. men ändå kmr den upp. Klart det alltid finns en anledning.
jag har bara inte hittat min för tillfället. För ett halvår sen, stod allt lika klart som en stjärnklar natt.
men på mindre än en minut, så föll allting samman, allt det där som kallas fotfäste, blev istället panik, fumlade i totalt mörker. Det är fortfarande jobbigt än idag, men det är inte lika jobbigt som då. Alla saker jag fick avstå.
det tog sååå jävla lång tid att fatta, och så jävla många tårar som rann just för den sakens skull.

nu står jag här igen, fotfästet någorlunda tillbaka . Men absolut inte lika bra som då. Jag får lov att ändra allt i min dröm igen. Den som då kändes så underbart nära, jag kunde ta på den varenda helg vi var och tävlade. Jag kände den, ååh va underbar den var. Sen rycktes den undan, precis när jag vant mig.   



onödig blogg eg. men himla skönt att få ur sig. :)