anki nilsson

Nu, just här och nu, känns det mer än någonsin. Det är först nuu, jag anar vad jag går miste om. Och alla saker man får reda på i efterhand. För ungefär en timme sen, fick jag reda på att Mona, ska åka europacupen i torsby, först blev jag asglaad, presentera Sverige. coowlt ! men sen dyker denna känsla rakt in i hela kroppen . och tydligen, ska Kim åka världscupen, och blabla A LANDSLAGET ?! eeey, give me a break. Ni kan inte mena att jag ska missa allt det här bara för att jag inte går i Torsby. Jag hänger som sagt inte med längre, det är nu, jag börjar få panik. En sån där jobbig känsla som går ut i varje nerv. Stickande känsla. Jag går miste om mkt, men hur det än skulle vara så går jag miste om otroligt mkt. Det är nu alla tävlingsnerver börjar dra ihop sig, även på mig, även om jag inte ska tävla. Men vrf gör dom det eg.? jag ger mig själv falska förhoppningar om att få umgås med detta otroligt älskvärda folk. Min andra familj.
Dessa otroliga människor, når allt längre och längre. Och jag är inte där bland dom längre. Någon gång tar väl allt slut..... Jag vill bara inte att det ska vara REDAN !;o

Vad ska jag göra under vintern ? It's got to be a joooke :S

Jag vill vända om, springa åt ett helt annat håll, och aldrig kolla bakåt. Springa till änden av det här, fast.. Inget kommer förändras iallafall, jag blir bara tröttare, problemet will still excist !